Rune Svensson berättar om Trankokeriet:
Vi tog iland sälen på udden här (utanför trankokeriet). Vi drog upp dom på land genom att knyta ett rep om skrävlingen (tassarna). Vi fick åka tillbaka till “Bådera” och hämta sälarna flera gånger. Vi rodde hem med sälen på släp, senare var det motorbåt. Och vi sänkte sälen i sjön tills vi fick tid att ta hand om dem. Kropparna transporterades till Trankokeriet som ännu idag ligger kvar vid Östantill. Huden med späcket s k späckvake flåddes först av kropparna.
Harstenas sälbådar var den största samlingsplatsen för gråsälar på ostkusten. 1930 kunde 20-30 000 sälar räknas på bådarna. Sälarna fångades först med nät som lades ut runt bådarna. I början av 1800-talet fångades 480 sälar ett år med nät.
Att klubba säl, som Harstena är mest känt för, började man inte med förrän under 1900-talet. Sälar fångades även med harpun vid lugnt väder. Späcket skars sedan bort från skinnet över en späckbom. Späcket saltades i tunnor för att vid ett senare tillfälle smältas till tran i kokeriets stora järngrytor, ett tungt och illaluktande arbete. Tranet såldes till Lundbergs läderfabrik i Valdemarsvik. Hudarna köptes av garverier och av en del skinn tillverkades handskar avsedda för personalen vid Stockholms spårvägar. En del av köttet saltades i tunnor. Det ansågsbåde gott och näringsrikt och blev så småningom både biff, kalops och köttbullar.